Hanna Lenander

Hanna är 30 år och jobbar som omsorgspedagog på en daglig verksamhet för människor med förvärvad hjärnskada. Allt det är ju sant, men vad säger det egentligen om mig?

Ifall du kommer hem till mig så kommer du att mötas av en stor plansch på Silvana Imam och hennes flickvän Beatrice Eli i hallen. Den har en svart ram och på var sida om den hänger två gotska ljusstakar. Under den står en mörk byrå med en liten ”betuttad” kruka, en tavla med ansikten i regnbågens färger och ofta sitter min lilla svarta katt där och tittar på mig med två självlysande ögon. Säger det - eller att jag kallar det för mitt lesbiska altare - något om mig?

Jag har alltid haft orden i mig. Sådär som folk säger att det går att ha en demon i sig. Det blir liksom aldrig tyst i huvudet. Orden skriker efter att få komma ut. Jag minns när jag som elvaåring hälsade på min lågstadielärare med min klasskompis Dahlia. Vår lågstadielärare frågade Dahlia om hon fortsatt med sitt målande som hon var så duktig på.

Sedan tittade hon på mig och sa: ”Och Hanna! Du som alltid var så snabb och duktig med datorer!” ”Datorer!?” ville jag skrika. Men det gjorde jag såklart inte. Skriva var ju min grej. Hade hon missat det? Fast helt ärligt, såhär i efterhand kan jag förstå henne. Mina texter som sju, åtta, och nioåring var ju inte direkt litterära mästerverk…

Historier har alltid funnits i mitt huvud, antagligen sen innan jag ens lärde mig att skriva. Vart jag än bott, vad jag än jobbat med eller pluggat så har jag aldrig kunnat sluta skriva ner mina historier. Och det är ju så fantastiskt att vara en skrivande person. För till och med när jag inte sitter ner och skriver så skriver jag. Eller kanske snarare samlar erfarenheter och förståelser av världen som en dag kan komma att omvandlas till text.

Vem jag är? Ja. Jag är bara en vanlig kvinna, som lever ett vanligt liv, men som inte klarar av att lägga ner pennan.